Adams har låtit publicera en del material om sin uppfinning. Detta har bl a skett i samarbete med Nexus Magazine i form av en "manual" [2] innehållande text och figurer som beskriver hur man konstruerar en adamsmotor. När jag började läsa manualen var jag övertygad om att motorn var en frienergimaskin, men nu är jag mera osäker. Framställningen är ofta otydlig och ibland direkt motsägelsefull. Trots detta ska jag försöka beskriva hur motorn/generatorn är konstruerad.
Adams verkar föredra att skicka ström genom spolarna när en rotorpol precis passerat en statorpol, men enligt [3] uppnår man högre verkningsgrad om man istället låter statorn attrahera rotorn innan rotorpolerna anländer till statorpolerna. Då minskar man också de magnetiska hysteresförlusterna i statorns järnkärnor (s 521 i [3]).
De beskrivningar och förklaringar som finns tillgängliga har alltså karaktären av att vara ofullständiga och i vissa fall oseriösa. Detta är möjligen ett tecken på att något inte står rätt till, men det omöjliggör inte att Robert Adams verkligen uppfunnit något som skulle kunna hämta energi ur tomma luften. Finns det då några tillförlitliga uppgifter om att motorn/generatorn verkligen kan lämna ifrån sig mer än man matar in? Det ultimata beviset på detta, nämligen en maskin som kan försörja sig själv med energi och dessutom lämna ett överskott till omvärlden har Adams inte lyckats uppnå. Detta hindrar honom inte från att påstå (s 32 i [1]) att en variant av maskinen har 620% mekanisk verkningsgrad och 690% elektrisk verkningsgrad. Man tycker att det inte borde vara så svårt att konvertera all denna energi till en form som lämpar sig för att driva maskinen.
Visar detta att adamsmotorn kan återföra mer energi till ackumulatorn än den förbrukar? Ashley Gray [3] som gjort seriösa försök att reproducera Adams resultat har inte fått några indikationer på en batteriladdningseffekt (s 520 i [3]). William McMurtry som jobbat tillsammans med Adams påstår (s 327 i [5]) att Adams inte kunnat påvisa någon batteriladdningseffekt (åtminstone inte för McMurtry). Dessutom påpekar McMurtry att ackumulatorer kan uppvisa konstiga variationer i polspänningen, speciellt vid låga belastningar. Batteritillverkares kurvor över hur polspänningen varierar över tiden hos olika batterityper som belastas visar att den kan ligga konstant under lång tid, trots att energiinnehållet i batteriet sjunker. I vissa fall kan polspänningen till och med stiga. Detta är inte någon indikation på att energiinnehållet i batteriet ökar utan resultatet av komplicerade elektrokemiska reaktioner som ännu inte verkar vara helt utforskade. Det råder alltså inte något entydigt samband (och absolut inte något linjärt sådant) mellan energiinnehållet och polspänningen hos ackumulatorer.
Att det finns ett sådant linjärt samband utgår dock Adams från när han helt frankt räknar fram verkningsgrader för adamsmotorn/generatorn som batteriladdare. Utgående från graf 08 i [2] har han (s 41 i [2]) räknat fram verkningsgrader på 610%, 810% resp 905%. Grafen visar hur inspänningen långsamt sjunker (enligt grafen sjunker den ryckvis med 0,1 V vid två tillfällen, men jag tror detta beror på att Adams använt en digital voltmeter som har en upplösning på 0,1 V vid spänningar strax över 30 V som det rör sig om, samt förstorat upp skalan på spänningsaxeln i grafen enormt) samt hur de laddade ackumulatorernas polspänning ökar. Verkningsgraderna verkar ha erhållits genom att dividera spänningsökningen hos de laddade ackumulatorerna med spänningssänkningen hos den drivande ackumulatorn. Det hela är mycket förvirrat. Det nämns heller inte exakt vilken typ av ackumulator som driver motorn och vilken typ som laddas. Dessa siffror är därmed helt meningslösa och har inte den minsta signifikans för motorns förmåga att avge mer energi än den matas med.
Samma fel (att tolka en ackumulators polspänning som ett direkt mått på energiinnehållet) gör Adams även utgående från t ex graf 04 och graf 0A1 (s 41 i [2]). Från graf 04 härleder han till och med en oändlig verkningsgrad, då hans instrument inte visar någon nedgång i inspänning medan utspänningen ökar ca 2 V.
Polspänningsgraferna har alltså inte något bevisvärde när det gäller adamsmotorns påstådda verkningsgrad på över 100%. Men de bevisar naturligtvis heller inte motsatsen, dvs att motorn inte kan ladda sin drivackumulator. Trots ackumulatorers underliga beteende vad gäller polspänning är det möjligt att på ett övertygande vis undersöka huruvida drivackumulatorn laddas, det behövs bara andra metoder än de som Adams använt. Ett sådant försök skulle kunna utformas ungefär så här:
En ackumulator laddas upp till sin fulla kapacitet. Därefter börjar man ladda ur den med en lämplig konstant ström, t ex en tiondel av dess nominella kapacitet uttryckt i amperetimmar (en ackumulator med kapacitet 1 Ah ska alltså laddas ur med strömmen 100 mA). Efter fem timmar kopplar man in en apparat som mäter den energi som ackumulatorn ytterligare lämnar ifrån sig under den fortsatta urladdningen tills ackumulatorn är helt tom. Denna apparat kan t ex utgöras av en enkel voltmeter som man avläser med någorlunda täta intervall, eller en mätdator som utför detta automatiskt. Eftersom man känner strömmen (den hålls konstant) och hela tiden mäter spänningen kan men efter provet integrera fram den energi som ackumulatorn lämnade efter att mätutrustningen kopplades in. Denna procedur bör upprepas ett antal gånger så att man ser att man erhåller ungefär samma värde hos den återstående energin varenda gång.
När man försäkrat sig om att man har en väldefinierad energimängd kvar i ackumulatorn efter att den fulladdats och därefter urladdats i fem timmar med den konstanta strömmen låter man en på detta sätt förberedd ackumulator driva en adamsmotor. När man kört motorn så pass länge att man tror sig ha laddat upp ackumulatorn signifikant över den halvladdade nivå den befann sig på innan inkopplingen till motorn, laddar man ur den med den konstanta ström som tidigare använts, under överinseende av energimätningsutrustningen. Om man nu upptäcker att man får ut signifikant mer energi ur ackumulatorn efter behandlingen i adamsmotorn än man fick ur ackumulatorn när man inte låtit den driva en adamsmotor, då kan man börja ana att det ligger något i påståendena om batteriladdningseffekter. Naturligtvis räcker det inte med ett enda lyckat försök, utan resultatet måste vara reproducerbart för att vara trovärdigt.
Adams verkar ha en närmast religiös tro på temperaturens betydelse. På ett ställe (s 46 i [6]) påstår han att temperaturen säger allt om verkningsgraden och att det är onödigt att göra några effektberäkningar (för att få fram verkningsgraden) om man vet temperaturen hos en apparat. En annan gång (s 47 i [2]) kommer han med påståendet att om maskinen håller en temperatur på mer än 58( C kan den under inga omständigheter ha en verkningsgrad över 100%. Detta är naturligtvis rent nonsens. Om maskiner med över 100% verkningsgrad verkligen kan byggas finns det inget som talar emot att de kan ha sådana värmeförluster att deras temperatur stiger över 58( C (om maskinen plockar fram en massa fri energi kan ju en del omvandlas till värme).
Hur har då Adams gjort? Han verkar visserligen ha viss respekt för effektmätningen, men hans lösning på problemet är felaktig. Han börjar med att göra det felaktiga konstaterandet (s 31 i [2]) att dagens digitala multimetrar mäter topp-till-topp-värden. För att kompensera för detta tycker Adams att man ska dividera spänningsvärdet man läser av med två och sedan multiplicera med 0,707 för att få effektivvärdet. Detta hade varit korrekt om man mätt på en sinusvåg och instrumentet visat topp-till-topp-värdet, vilket alltså är helt fel. Som om inte detta vore nog skriver Adams vidare att man ska multiplicera det därvid erhållna resultatet med pulsfaktorn för drivspänningen. Om man räknat fram effektivvärden på spänning och ström (vilket Adams alltså försökt med på det sätt som just beskrivits) har man naturligtvis de verkliga effektivvärdena och självfallet ska man inte kompensera ytterligare för pulsfaktorn. Med detta förfarande underskattar han därmed ineffekten ytterligare. Underskattningen blir särskilt stor om pulsfaktorn är liten, eftersom ineffekten multipliceras med pulsfaktorn i kvadrat (både ström och spänning har multiplicerats med pulsfaktorn). En halvering av pulsfaktorn ger därmed en fyra gånger högre verkningsgrad enligt Adams felaktiga formler. Det är då inte så konstigt att Adams påstår sig erhålla verkningsgrader på hundratals procent och ändå inte kan visa upp en maskin som driver sig själv.
McMurtry [5] som samarbetade med Adams under flera månader blev i mars 1994 utkastad efter att ha påpekat felaktigheterna i effektberäkningen. Fler synpunkter på det felaktiga beräkningssättet finns i [5].
1) Den ursprungliga modellen som laddar sin drivackumulator och som jag redan behandlat. 2) Modeller med mindre än 100% verkningsgrad. Enligt McMurtry har Adams inte kunnat visa upp någon modell som har mer än 100% verkningsgrad när in och uteffekten beräknas på ett korrekt vis. Dessutom hävdar Adams numera att det som beskrivs i [2] inte alls är någon av de maskiner som har mer än 100% verkningsgrad. Som McMurtry påpekar (fritt översatt): "Får man inte en känsla av att målstolparna flyttats?" 3) Adams "avancerade" modell. Denna ska enligt Adams ha mer än 100% verkningsgrad och utnyttja harmoniska ekvationer som Bruce Cathie (en vän till Adams) har utvecklat. Detta ska leda till en högre typ av resonans och ge ännu högre verkningsgrad. McMurtry som konstruerat switchutrustning till dessa motorer och provkört dem säger att inget nytt tillkommit från kategori 2).
McMurtry skriver att Adams påstår sig kunna komma förbi dessa problem genom vidare forskning, och det kanske stämmer, men det ger oss inte frienergimaskiner idag.
Två personer som försökt att bygga och utvärdera adamsmotorer och inte uppnått positiva resultat är Gray [3] och McMurtry [5].
Gray har trots mycket ingående försök och omkonstruktioner under flera veckor inte fått någon indikation på höga verkningsgrader. När han pulsade motorn så som Adams föreslår, dvs när rotorn är på väg bort från statorn uppnådde han verkningsgrader på mellan 23% och 53%. När han istället pulsade motorn när rotorn närmar sig statorn och återförde den magnetiska energin i spolarna med hjälp av kondensatorer och dioder fick han högre verkningsgrader på mellan 80% och 85%, men fortfarande långt från 100%.
Varken Gray eller McMurtry har fått någon som helst indikation på att adamsmotorn skulle kunna leverera mer energi än man stoppar in och inte heller Adams eller någon annan har på ett trovärdigt sätt kunnat påvisa sådana fenomen.
Många av de som sysslar med utveckling av frienergiuppfinningar är personer som inte har någon högre akademisk utbildning, och kanske måste det vara så. De flesta utbildade kanske har ett alltför snävt synfält. Men inom frienergiområdet tycker jag mig märka en mystifiering av det man håller på med, som endast kan frodas i en grogrund av okunskap och blind tro. Exempel på detta är förkärleken att blanda in begrepp som negativ tid, antigravitation, negativ energi etc, trots att dessa begrepp inte motiveras eller har det minsta förklaringsvärde i sammanhanget. Ett annat exempel på löjliga och oseriösa uttalanden är när Adams påstår (s 46 i [6]) att universum går från oordning till ordning, alltså tvärt emot termodynamikens andra huvudsats. Detta påstående slängs bara fram, helt utan motivering och sedan är Adams förvånad över att han inte tas seriöst av "etablissemanget". Ytterligare ett exempel är Adams ineffektberäkning till adamsmotorn.
Därmed vill jag inte säga att personer utan högre formell utbildning är oförmögna att uppfinna fantastiska saker (Edison är ett lysande motexempel), men jag tror inte man bör förkasta alla etablerade naturlagar och spotta "etablissemanget" i ansiktet bara för att man tror sig funnit något som inte kan förklaras med dagens vetenskap. Ett sådant förfarande gagnar inte den seriösa delen av frienergiforskningen, även om vissa mindre nogräknade tidskrifter kan tjäna pengar på det.
En annan företeelse som verkar vanlig inom detta område är konspirationsteorier. Myndigheter, oljebolag etc påstås motarbeta uppfinnare som är nära frienergigåtans lösning, men jag tror att dessa historier till stora delar är uppdiktade av en eller annan anledning. Ibland kanske för att dölja att man inte har gjort de framsteg man hävdar att man gjort eller för att väcka uppmärksamhet. Puthoff m fl [7] har företagit en undersökning där man undersökt högt uppsatta personers inom fem oljebolag och flera myndigheter i USA inställning till alternativa och okonventionella energikällor. Ingenstans mötte de några tecken på att det skulle finnas en vilja att undertrycka framsteg inom alternativa energikällor. Oljeindustrin skulle istället snarast välkomna utvecklingen av sådan teknik, eftersom det skulle göra att jordens snabbt sinande oljereserv skulle räcka mycket längre och att de istället för uppvärmnings- och drivmedelsproduktion skulle kunna ägna sig åt produktion av plaster, läkemedel mm med betydligt högre vinstmarginaler. Om detta är tillförlitligt vet jag inte, kanske tar det vanliga motståndet mot förändringar som man möter på de flesta marknader överhanden i alla fall.
Min förhoppning är att frienergifolket i framtiden lägger större vikt vid vetenskaplighet och inte förblindas av sin önskan och tro att det är möjligt att bygga maskiner som lämnar fri och ren energi.
Det är möjligt att adamsmotorn fungerar, men jag har inte funnit något bevis för detta i det materiel jag studerat. Vad jag däremot funnit är en stor mängd felaktiga beräkningar, grundlösa påståenden och falska slutsatser.